Jag 26 år och alltså två år för gammal för att egentligen vara målgruppen för den här siten men jag var 24 när jag var på min senaste anställningsintervju och är engagerad i sådana här frågor, så jag skriver ett par rader hur som helst. :)

Det är intressant och skrämmande att nästan alla förslag hittills har vänt sig från ungdommar- (och andra arbetastagere också för den delen)s rättigheter som anställda. Varför har alla blivit lurade på detta sätt?

Att sänka lägstalönen generar inte fler jobb. Det är det första man måste vara medveten om. I bästa fall kan arbetslösheten i viss mån flyttas från ungdomar till andra samhällsgrupper. Det troligaste är dock att man skapar en tydligare underklass med låginkomsttagare i yrkesgrupper som inte ställer så
stora krav på utbildning och lång erfarenhet. Det är rimligt att utgå från att arbetsgivarna inte kommer att höja lönen för dessa yrkesgrupper eller för ungdomar generellt när konjunkturen vänder.

Däremot bör det lagstiftas om samma lägstalön för arbetskraftinvandrare som för svenskar. Lagstiftning för att underlätta/tvinga fram omvandlandet av praktikplatser till anställningar (efter viss tid, förtur till jobb, sådana grejer) bör även införas. LAS är delvis omodern och bör reformeras, men att underminera arbetstryggheten skapar inte heller fler jobb. Det skapar en osäkerhet - vem vill satsa på bildandet av familj, investeringar i hus/stuga/bil och sådana grejer när man inte vet om man får ha kvar jobbet? Dessutom ställer det arbetaren i mer direkt beroendeställning mot arbetsgivaren och dennes eventuella nycker.

Det måste dock ställas krav på eget ansvar hos den unga arbetssökande; Att vara för fin för jobb som ung är orealistiskt. Ta de jobb som bjuds till arbetslivserfarenheten erbjuder mer valmöjligheter.